Det har varit en tung natt. Livet känns både rörigt och deprimerande idag. Det småregnar ute och jag tycker inte att det är speciellt varmt. Har satt mig ute på verandan med min frukost. Kaffe, macka, vatten och ett äpple. Tände ljusen på bordet. Försöker vakna till liv. Sknårp äter frukost inne vid köksbordet. C sitter vid tv:n med sin. Herr T har inte vaknat och jag tror att Fröken T inte ens har lagt sig än. 🫣 JR är hos sin far.

Idag är jag känslig för ljud. Idag är Sknårp bjuden på kalas. Idag är det en ny dag. Idag regnar det. Idag är jag trött.

Försöker landa i mina egna känslor, vad ska jag lägga min energi på idag? Och efter en liten stund ploppade känslan upp att jag ska stärka min tro. Och här pratar vi inte om Gud den allsmäktige, sekter eller vad det nu må vara. Min tro på mig själv. Nästa fråga var hur, hur stärker jag min egna tro. Då kom: Genom värme. Genom att ta fram min värme. Låta den sprida sig i bröstet. Och så hör jag en speciell ton, den är låg men bred. En ton som stärker grunden. Jag behöver titta inåt mer. Jag behöver se över hur det står till inåt. Bilden jag får upp är ett krigshärjat land, där man försöker överleva med dom knappa medel som finns. Och det finns en tro. Jag har en tro. Men vart är den? Och där låser jag mig. Tappar fokus, zoomar ut. Som att jag drog ur sladden till tv:n. Och så flyr jag. Börjar fundera på allt som behöver städas, röjas, göras osv. Människor jag behöver kontakta. Allt jag inte gör som enligt mig själv, ska göras.

Mackorna är slut, och äpplet. Kaffet är kvar och vattnet. Huvudvärken börjar smyga sig på. Jag ska fylla på kaffet och micra det. Funderar på mina barn, som jag älskar så mycket. Allt jag inte lyckas med, allt jag inte orkar, alla fel jag gör. Plopp. Så inser jag. Samhället. Vår tro försvinner i samhällets lagar, regler och fyrkantighet. In i ledet Hellen. Så hur gör man för att kunna bre ut sin tro i ett fyrkantigt samhälle?

Där tog det också stopp. Som att stå framför en hög och bred vägg. Jag har fyllt på och värmt kaffet, tagit en sjal. Frågan gav mig en konstig bild. En boll som ser ut som ett virus, ett eget inplanterat virus som vi var och en måste ta hand om. Hur tar jag hand om mitt? Känslan säger att jag ska acceptera att den finns. Inte motarbeta. Men sätta gränser. Även virus har egenskaper som är bra. Inom ramar.

Ibland får jag känslan av att jag bara vill sitta och följa med strömmen av känslor och funderingar. Jag vill inte tillbaka till verkligheten och alla måsten. Jag vill sitta och diskutera inåt med mig själv. Är det en del av min tro? Som krockar med vår skapade verklighet? Jag vill egentligen sitta och lösa mina inbördeskrig, men jag måste tvätta, handla eller diska. Obalans. Som att ha en NPF diagnos. Obalans. Rejäl obalans.

Så vad kom jag fram till? Jag har ett kalas som Sknårp ska på. Men annars vill jag bara sitta i ett tyst rum och följa mina egna tankar. Jag kanske sonika bara ska göra det. Låta vardagen förfalla lite mer idag. Önska mig lycka till.

Ha en fin och mediativ lördag 🌻Och ursäkta dagens minst sagt kanske lite flummiga inlägg. ❤️❤️