Dagen började runt 02:00 inatt med en tur till Säter 😵‍💫 Fröken T mådde inte bra och efter att ha försökt att hålla ihop dom sista dagarna så gick det inte längre. Hon kontaktade vården och dom ville att hon skulle komma in till Säter för bedömning. Sknårp och jag vaknade, gick på toa och helt plötsligt stog Fröken T i dörröppningen med stora ögon och sa att hon fick lov till Säter.  Det fanns absolut inget annat alternativ än att gnugga gruset ur ögonen för att sen klä sig och starta bilen. Sknårp blev helt galen, hon skulle följa!! Hon kunde sova i bilen!! Det blev rätt rörigt några minuter innan vi kom iväg. Sknårp satt bak med täcke och kudde. Fröken T fram, blek och skakig. Jag körde, och jag kan ju säga att jag var en farlig chaufför. Adrenalinstinn, stirrig, stel och dödstrött. Fyra känslor som slet åt varsitt håll. Stannade otaliga ggr för att vakna till liv. Förutom det var det en lugn resa ner, jag körde aldrig över hastighetsbegränsningarna, snarare smög jag på 10 km/h under… Hellen Hellen, det där gör du inte om! Nästa gång, så ringer vi efter en ambulans. Men trött, uppväckt och stresskänslig så hakade alla livlinor i och den beskyddande mamman blåstes upp som en ballongfisk 🐡 När vi kom till Rättvik utan att hitta något nattöppet där jag skulle kunna köpa en enorm kaffe, så säger Fröken T att vi inte hade behövt åka på stört, jag hade hunnit fylla en termosmugg med kaffe innan…. 😳 Nåväl, det var ju så dags att säga det då 😅

Vi tog oss till Säter utan olyckor, vi såg en älg och en hare iaf. Vägen mellan Borlänge och Säter var fruktansvärd! Smal, hög hastighet, räcken, mörker, en hemsk trötthet och totalt obefintliga halvljus vid möte 🙄 Nu efteråt så inser jag vilken idiot jag varit som ens körde. Ansvarslöst! 🫣 😓

Fröken T fick komma in, sa hejdå och jag och Sknårp parkerade längre ner och slocknade i framsätet som två uteliggare. Vi hann slumra kanske i en timme innan mobilen ringde, Fröken T fick åka hem, och hon ville hem. Hon hade träffat läkare, fått en spruta lugnande, dom skulle skicka remiss vidare. Hon fick absolut stanna, men dom kunde inte tvinga henne.

Resan hem gick i samma lika stil som resan ner. Skillnaden var att det var ljust ute, och mackarna hade öppnat, men jag var lika trött och stannade lika ofta 🙄

Väl hemma kom allt ikapp. Och jag har mest legat i sängen resten av dagen. Det känns verkligen som att en tromb dragit förbi, rensat och vänt upp och ner. Kvar står man med håret åt alla håll, blinkar  och undrar vad som egentligen hände.

Vi är hemma iaf. Fröken på övervåningen har sovit hela dagen, ätit, fikat och visar på ett bättre mående. Jag är stolt över att hon har kontakt med vården på olika plan. Hon ringer linjer, 1177, 112 osv. Jag är tacksam att hon säger till, när hon säger till. Jag tror att hon behöver se och uppleva hjälpen. Hon behöver lägga det i sin ryggsäck, mötena med dom engagerade människorna. Dom som ser, dom som bekräftar hennes mående, dom som vet att hennes mående är äkta. Vi lever i en värld där vi stoppar huvudet i sanden allt för ofta. Skärp till dig! Kämpa! Bara kör! Sluta tänk! osv… Det finns anledningar att man mår konstigt. Det finns en blockering, oftast flera som behöver lossas på. Nått i livet är inte kompatibelt med flödet.  Som en stor sten i en flod.

Jag ska försöka sova, checka av fröken på övervåningen en gång till.

Sov så gott ❤️‍🩹