Godmorgon världen. Blogginläggen är glesa just nu, men i livet upprepar sig samma LP-skiva fast i olika hastigheter, tonläge, genre & artist. Klockan är strax efter 06:00 och snart ringer C´s väckarklocka och han ska gå upp. Idag ska han till Klitten på städdag. Jag och Sknårp blir hemma. Jag har bryggt kaffe, matat katterna och försökt vakna till liv. Kände att det inte var någon ide att försöka somna om utan jag klev upp, startade kaffebryggaren och hamnade vid målarblocket. Genom målningen så försöker jag förstå vem jag är, hur jag mår. Vad använder jag för färger, symboler, mönster, djup osv. Vad känner jag när jag håller pennan i handen? Vilken färg ser jag mest bland alla pennorna? Hur vill min hand fara över papperet? Kontrollerat? Bara streck? Cirklar? Mjukt? Hårt? Vad är grunden. Innan jag gick på Mora Folkhögskola förra året så hade jag tappat det här. Att bara få ner något på papper utan prestation. Innan var det mestsa kravfyllt och resultatet skulle vara godkänt direkt. Av mig så klart. Jag hade tappat att man kan göra något fint och vackert av saker som man inte gillar. En återkommande kommentar från vår lärare var att: ”Jaha, men då var det meningen att det skulle bli så där.” samt att saker och konst som inte blev riktigt bra i sina egna ögon kan inom en framtid vara något helt annat nästa gång man tittar på det. Man växer. Vi byter celler. Du är inte samma människa som du var för ett år sen. Du kommer inte vara samma människa om ett år heller.

En sån tid känns det som att det är nu. Vi kryper ur ett gammalt skinn, och ut kommer människor som är mer fasta i kanterna, har mer kontraster och konturer. Ungefär som att vakna, sätta sig på sängkanten och registrera nya saker i ett rum som alltid funnits där men som man aldrig tidigare lagt märke till. Det är ett svårt uppvaknande, men det svåra ligger i acceptera det man ser. Det svåra är att ta hand om känslan som kommer av det man ser. Men man far inte illa av känslan, man far illa av att ignorera den. Den vill ju bara få komma fram, berätta att den finns av en anledning. ha ett möte och placeras där den ska.

Mina mest återkommande känslor är:

• Ångest
• Oro
• Ensamhet
• Ledsamhet
• Missunsamhet
• Bitterhet
• Irritation
• Tacksamhet

Positiva klubben. Vart har dom mer positiva tagit vägen? Som:

• Förnöjsamhet
• Glädje
• Lycka

Jag tror att ångesten är en följeslagare åt oss allihopa, och någonstans inom mig inbillar jag mig att man kan vända ångesten till något positivt. Som om den är en miss kalibrerad känsla som försöker gång på gång att ta sig igen en pansardörr.

Jag är ständigt orolig över mina barn, och jag har förstått att det kommer jag ha med mig livet ut. Det är ett av kontrakten man skriver under när man blir förälder.

Ensamheten är ett gammalt spöke som ligger djupt ner i mina cellminnen. Jag är fullt medveten över att jag klarar mig själv, men någonstans djupt inom mig så ligger ett sår över att bli övergiven. Det såret läker ju mer jag tar hand om mig själv. Ju mer jag visar mig själv att jag finns där. För mig.

Ledsamheten är den delen som kyler ner. Och jag behöver den. Vi alla behöver den. Som ett kylbalsam för själen.

Missunsamheten är en liten tagg som dyker upp ibland, som jag skäms över när den ploppar upp i huvudet. Men den är bara ytlig. En ytlig känsla, för kollar man på djupet så är gräset aldrig grönare. Men den dyker upp ibland ändå. Jag och den försöker att kompromissa. Avledningsmanöver, som att prata med ett barn och lova saker bara för att det ska bli lugnt. Som att måla upp luftslott i fantastiska färger.

Bitterheten är som en äldre version av mig själv. Den som i efterhand dömmer mina misstag. Den som jämför. Hand i hand med missunsamheten.

Irritationen kommer som ett resultat av både missunsamhet och bitterhet.

Tacksamheten kommer även den som ett kylbalsam över röriga tankar. När jag bockat av alla små inre jordbävningar i huvudet så brukar jag komma till slutsatsen att jag har det jag behöver.

Men det är intressant att tänka på när känslorna kommer. Vad triggar? Egentligen?

Dom mer positiva känslorna undersöker jag också när dom kommer. När blir jag glad? När är jag nöjd? När känner jag lycka?

Glädje känner jag alltid när jag plockar ägg. Jag har nämnt det förut, men den känslan försvinner inte. Och jag tackar alltid för äggen jag får. 🩷

Nöjdhet, ja när är jag nöjd? Jag kan inte minnas känslan av 100% nöjdhet, men det är något jag tränar på. Jag är en medelmåtta och ungefär 60% nöjdhet brukar jag ungefär skriva under på. Jag behöver jobba mer på den delen.

Lyckan. Lycka känner jag när jag vet att jag har ved inför vintern. En grundsten för överlevnad. Eller när jag får äta mig mätt efter att ha varit utan mat för länge efter att man gjort en viktig insats. Jag kände lycka när jag fick min första skottkärra! Och jag tror jag känner någon form av lycka när jag kan klara av saker själv utan hjälp. När jag ringt ett viktigt telefonsamtal. Tagit tag i surdegar som gnagt.

Ja…lite morgon tankar.

Hoppas ni får en trevlig lördag 🌻😁