Tisdag, tisdag, tisdag. Vi börjar så här idag. Vad är det bästa med att vara mig själv idag? Och när jag börjar tänka efter så är det ju massor. Jag har fått sova i en varm säng, i ett varmt hus, i trygghet. Och härifrån kan jag hålla på ett tag. Jag har massor att vara tacksam över. Fysiskt.

Och psykiskt? Vad är det bästa att vara mig själv idag mentalt sett? Den var rätt mycket svårare. Och det jag kommer fram till är att jag har en förståelse för att saker händer. Inte jämt och hur mycket som helst. Men den finns där. Det finns alltid en historia bakom. Visst, när jag är trött och stressad så fungerar jag inte alls, då gnäller jag bara. Men inom mig i en hög av andra mentala bitar av mig själv så finns den.

Och den här starten på bloggen var som att knata ut på långbryggan i Rättvik och ta sig ett kallt bad just idag. Som att riva av ett stort plåster. Att gräva runt innerst inne och ta fram något man är lite stolt över OCH STÅ FÖR DET utan att lyssna på den andra kören av röster som överbevisar andra tänkbara situationer där det här aldrig har hänt. Som att bara för att jag inte JÄMT har förståelse så räknas det inte alls. Och det är bara jag som dömmer så. Allt eller inget. Antingen är du på eller av. Svart eller vitt.

Vilka saker räknas? Egentligen? Under en dag. Vilka saker räknas som viktiga eller bra? Eller räknas över huvudtaget. Om man specar upp en dags alla rörelser och bedömmer hur dom räknas mentalt sett, hur skulle det se ut?

1. Kliva upp – ett nödvändigt ont
2. Umgås med C en stund innan han åker till jobbet – viktigt
3. Dricka kaffe – trygghet
4. Väcka barnen – slitsamt
5. Få iväg barnen till skolan – jobbigt
6. Förplanera med kollegan innan jobb – nödvändigt, behövande, men för mig även en viss del stress, stressen över att inte riktigt räcka till men ändå vilja så mycket
7. Jobba – helt fantastiskt!
8. Raster så som fika och lunch – ängsligt att inte prestera, jag har extremt svårt att sitta ner utan att planera
9. Komma hem efter en dag – jag är sällan på topp när jag kommer hem, utan känner oftast att det är att fortsätta hemma när jag kommer innanför dörren. Ofta strandar jag i bilen en stund innan jag kliver ur. Checka av barnen, hemmet, saker som ska åtgärdas.
10. Laga och äta mat – ett nödvändigt ont
11. Eftermiddag, kväll – överleva känslan av att känna sig instängd och låst
12. Lägga sig – det bästa på hela dagen, att sätta på sig hörselkåporna och lämna allt surr utanför.

Och nu när jag analyserar min lista så är det enda som räknas i min värld är dom timmarna jag jobbar. Övrigt är en enda transportsträcka från att kliva upp på morgonen till att lägga sig på kvällen.

Allt eller inget.

Och gång på gång har jag velat vända det här. Vakna positiv till ännu en dag. Sprida glädje, vara glad. Men det är som att det är inbyggt att det inte är någon idé att slösa energin på sånt i onödan. Utan man plockar fram det när den vill fram själv, när den gurglar upp från magen, ren och skär. Annars kan man inte tvinga fram den utan att det blir stelt och konstigt. Det fanns en tid då man hade denna glädje varje dag, men den är borta sen flera år. Efter åren som gått, alla känslor man känner att man har slösat så tar man bara fram det när det är verkligt riktigt. Det är så diamanter blir till. Och det är därför dom är så svåra att hitta. 💎

Känner ni igen er?

Ett halvflummigt rörigt inlägg. Hoppas ni får en fin tisdag, dax att väcka barn och ta en kaffekopp nr 2. 🍁🍂🌻🍂🍂🍁