Idag vaknar jag med huvudvärk, men misstänker starkt att jag drack för lite kaffe igår 🤔 Sknårp har petat på mig sen före kl 4:00 och vi gick upp före C:s väckarklocka. Hon var hungrig, och nu är hon inne på sin fjärde rostmacka. C har nyss åkt och klockan är snart 05:00. Godmorgon världen.

På övervåningen är det bara två tonåringar idag. Dom värsta att få upp. JR och Herr T. Önska mig lycka till. Den ena finns det lite hopp för, men den andra går det värre för. En ständig fråga hur mycket jag själv har att köpslå med varje morgon. Som att tömma plånboken med mynt för att se hur många jag har att ge bort i orken att välja striden.

En tanke jag har haft med mig en tid är mognad. Är något inte moget, så är det inte klart. Om man relaterar till skolans krav som blir mer och mer och ungdomar med deras krympande hjärna i tonåren, hur låter det? Är dom ens mentalt mogna för denna invecklade och komplicerade skolgång? Är dom mogna för att vara så pass självständiga som det önskas? Du är 14 år, då ska du klara det här osv osv. En ram med hur man ska vara i en viss ålder, som en checklista. Som fylls på mellan raderna. Som ständigt nya paragrafer i en lagbok. Och finns det en diagnos med så blir det ännu mer segt som tuggummi. Då måste vi se till att stanna vid varje hållplats och göra klart, backa några hållplatser, springa förbi några, backa, vänta, springa osv. Kanske vi ska fokusera mer på under dessa år att få våra tonåringar att äta, sova och ta hand om sig själv, än att trycka in all världens kunskap i ett för litet utrymme? Ett utrymme som kanske inte är menat för den informationen just då.

Ni kanske tycker att jag försvarar att barnen får vara hemma, men dom vill egentligen till skolan. Dom vill träffa kompisar, lära sig saker. Men om varje skoldag ger magont så är det väl något som är fel? Hur mår man om man går till jobbet med ångest varje morgon? Jag har gått hela vägen från att vara sträng och puttat ut barnen genom ytterdörren varje morgon, varit arg, irriterad och stressad. Inte lyssnat på ursäkter, varit en förälder i tiden. Barnen ska till skolan. Punkt. Jag har varit där. Men nu 10 år senare så håller varken jag eller barnen, av den metoden. Sakta har jag fått lov att inse att barn inte är robotar som kan programeras 100%. Som att på en skärm trycka in dagens göromål. Dom är individer precis som jag och du. Bra på saker, dåliga på andra. Jag får ständigt träna på att känna efter hur dom egentligen mår. Är det här fejk? Eller inte? Vad är problemet? Hur hårt kan jag putta? Och det blir typ aldrig rätt. Men i grunden bakom alla mina handlingar finns en rädslan att förlora dom. Rädslan att se in i deras ögon och se att jag har förlorat dom. Rädslan att en dag få ett besked att pressen på livet blev för mycket och dom väljer att avsluta. Vad är värt något då? Nyheterna ger oss dagligen besked om tonåringa och unga vuxna som väljer att ta sina liv pga psykisk ohälsa.

Jo, så är det, men…. Ja, sånt kan hända, men…

Vi har val, och jag väljer mina barn. Jag väljer mina barn framför bra poäng i NP. Jag väljer mina barn framför att vara fullt utrustade på en gymnastiklektion. Jag väljer mina barn framför alla betygkriterier som helst. Jag väljer mina barn framför mig själv, på gott och ont. Och jag väljer mina barn framför människor som gärna tycker till om saker dom inte har insyn i. Vi är inte perfekta, men jag tror att en förälders trygghet och stöd ger bättre förutsättningar i livet än en kravfylld skola. Sen säger jag inte att jag försöker få iväg barnen till skolan. Jag försöker varje dag, men som jag skrev tidigare; hur mycket har jag att köpslå med idag?

Jag hade önskat att skolan kunde backa tillbaka till glada lärare som älskar att lära ut. Älskar sitt jobb. Och jag förstår att en lärares situation är allt annat än lättsamt. Summan av kardemumman blir ju att hela skol delen kraschar. Hur kan man lära ut saker om det inte finns personal?

Oj oj oj….jag får be om ursäkt om jag rivstartar morgonen. Första kaffekoppen är intagen och huvudvärken har lagt sig. Jag försöker också tygla mina inlägg eftersom det kan se rätt olika ut från dag till dag. Jag har nog en del extra odiagnostiserade bokstäver. Jag kan gå från höga berg till djupa dalar. Och det enda jag kan göra är att försöka hålla mig så nära en balans det går. Vilket är väldigt väldigt svårt. Vad jag siktar på är att vara 100% ärlig mot mig själv, då brukar jag kunna styra upp båten i stormen. Och det är en sak som hjälper mycket. Att vara ärlig.

Okej, jag ska släppa iväg er. Klockan är strax 06:00 och kampen om att väcka tonåringar börjar. Lite mer kaffe först bara….

Ha en fantastisk fredag, ikväll blir det vin och tvättstugan🥂