Jag bloggar sällan helger då hela ligan är hemma. Jag försöker ta sovmorgon men idag gick det inte. Jag gav upp och gick upp. Jag bakade bullar igår kvälls så det fanns disk kvar efter det, och det är skönt att strosa runt i köket utan att behöva trängas med övriga när man ska ta hand om disken. Jag satte på kaffebryggaren och gjorde eld i spisen. Spisen i köket! Igår var sotaren här på besiktning och vi bad han kolla om han hittade något som gjorde att det var så satans trögt att elda i köksspisen. Och det enda han hittade var ett getingbo längs ner i rökkanalen. Men det måste vara den som stökat till det för efter det försvann så kunde vi få till eld i köksspisen 😁 Problemet var att det fanns inget drag. Men nu finns det. Och vi kan elda. I köket. Magiskt😁Det innebär följande: värme, och att vi inte kan använda spisen som en avställningsyta😁

Ute var det fyra minus idag och gräset är täckt av frost. Katterna har jag slängt ut, dom små behöver härdas lite. Jag ska strax släppa in dom. Dom brukar gå ut vid ytterdörren för att sen gå runt till verandan och göra sig hörda att dom ska in. Men ingen katt än här vid verandan och dom har säkert varit ute i 15 minuter. Dom gick ut med sin mor så dom kanske har fått sin frukost serverad. Då kan dom hålla sig ute en stund till.

Lördag idag. Och tanken sista dagarna var att jag skulle baka bullar idag, inte igår, men jag kunde inte hejda mig. Jag bakade på en liter råmjölk, jag tror det blev ca 100 bullar. Jag trodde att jag skulle få baka ifred för vissa små damer som var väldigt trötta efter gårdagen, och allt gick min plan tills jäsningen var klar. Hon skulle också baka bullar. Och känna på degen!! Hon skulle baka 12 bullar, men jag tror hon kanske fick ihop hälften. Hon prov åt efter gräddning och var nöjd, och innan det satte hon i sig lite deg med fyllning på.

Igår morse skulle hon koka soppa innan hon åkte till skolan. Morot och potatissoppa. Och det hon egentligen är ute efter dom gånger är morotsslantar som är kokade i buljong. Och efter mycket tjat så gav jag med mig. Hon tog fram den stora wookpannan och en slev. Jag skalade morötter och skar slantar. Vatten, morötter buljong. Sen vill hon gärna salta och ha i andra kryddor (jag tror hon har studerat C för mycket) och jag sa att hon måste smaka mellan kryddningarna så det inte blir för mycket kryddor. Så hon stod där med sin matsked och testade mellan saltkar och kryddburkar. Hon var nöjd rätt tidigt, och morötterna blir ju mjuka rätt fort. Sen stod hon där med gaffel och sked, smaskade morötter och åt buljongen med sked. Hällde upp resterna i en matlåda eftersom vi skulle åka till skolan. Tog med en gaffel för att hon skulle äta resten i bilen. Vilket jag visste inte blir av, för hon har fullt upp att lyssna på musik och titta ut genom fönstret. Matlådan ligger i kylskåpet nu, hon kanske äter den till frukost 🤷‍♀️

Ibland orkar jag vara den mamman som orkar, oftast inte nu för tiden. När dom andra tre tonåringarna som är mina avkommor, var små så gjorde jag massor. Massor, hela tiden. Jag var i ett överlevnadsmode och i en sits jag aldrig varit i förrut. Tre små barn, två år mellan varje. Jag bara körde. Jag hade energi. Tills separationen.

Då var dom 4, 6 & 8 år. Skuld och skam för att man tackade nej till något som inte kändes bra alls. En situation där jag upplevde att jag var längst ner i rangen. Bottenskrapet. Utåt sett så tror jag att inget syntes. Vi var en vanlig familj, som dom flesta. Det handlar inte om relationen, att den var dålig. Det handlar om att jag succesivt började vakna och att det knakade i mina egna fogar.

Jag växte mentalt. Började inse att det inte var ok. Att jag inte ville leva så där. Vi var inte kompatibla. Även om mitt mindset inbillade mig att man kan göra om så att allt passar. Att man ska offra sig och mötas halvvägs. Att man ska dela sig lite lite till så det kanske fungerar bättre.

Drömmen om en varm familj. En stark gemenskap. Den jag aldrig hade själv. Den där familjen alla andra hade, där alla ställde upp för varandra och där föräldrarna alltid följde med sina barn. Lugna högtider utan alkohol. Gemenskap, gemenskap, gemenskap.

Tanken att man kan ta saker och göra om fanns länge inom mig. Det är väl bara att välja vilket spel man ska spela och sen är det bra livet ut? Villa, volvo och vovve? Falurött hus, fast anställning, glada barn, klippt gräsmatta. Pensionsparande, husvagnssemester. Söndagsmiddagar. Om man bara checkade av det där så var livet säkrat. För evigt.

Ever and ever.

Så när man väl började liksom växa ur sen egna kostym där känslan började gnaga och säga andra saker än vad livet var just då, det är en av det tuffaste att gå igenom. Då man tror att man börjar få kris, bli sinnessjuk eller vad det nu må vara. Jag tror att det är brutal själslig växtvärk. Det är dags att uppdatera, vända blad, avsluta något, gå vidare med annat. Och du kan inte hindra det. Försöker du hindra det så går processen bara långsammare, men den fortsätter. Och det är då jag inbillar mig att vi blir sjuka. Vi hindrar vårt egna flöde. Energierna vill ju flöda, likt ett vattendrag genom en vacker natur.

Långt inlägg. Sknårp och C har vaknat. Solen skiner. Kaffekopp nr 2 intagen. Jag ska landa inför dagen. Jag och Sknårp ska åka till Mora och handla inför hennes kalas nästa helg. C ska laga sin bil. Utöver det ska jag försöka bara flyta med. Andas.

Ha en fin lördag 💎👑