Godmorgon världen. Ute är det -8 grader och fönstren på verandan är täckta till hälften av is som påminner om stjärnor i kristall. Vi har ett tunnt lager med snö, bara så pass att det är lite vitt. Enligt vädret så ska det fortsätta vara minusgrader och inga plusgrader i sikte. Eventuellt snö på måndag nästa vecka. Jag tar hellre minusgrader än slask.

Livet känns en aning tungt och min motor är trögstartad. En del av mig vill ta alla bollar och kasta dom hej vilt för att se vart dom landar, en annan del av mig finner inte meningen i det. Den ena delen av mig vill göra om och göra rätt, men det är som att dra den andra delen i ena benet uppför en trapp. Den ena delen vill tänka igenom, medan den andra håller för öronen och lallar. Hjärnan radar upp alla tekniska logiska saker som bör göras, medan hjärtat sitter nedsjunken i en fotölj och tycker; nä nä nä, det där har du ingen energi till. Krav & känsla. Förnuft & inre frid. Ja men nej. Jo men kanske. Upp men ner. Hit men dit.

Du ska, men. Du behöver, men.

Krocken.

Vart har jag alla mina andra inre personligheter såna här gånger? Det kommer bara fram en som tittar på mig utan att säga något. Dom kanske har systemutveckling? Uppdatering? Det känns som att jag sitter i ett väntrum och väntar på att deras möte ska bli klart. Under tiden är det bara tomt och tyst. Inga riktlinjer, inga irrbloss, inga röksignaler. Ungefär som att Hellen släpps ut i en enorm hage utan slut. Vart ska jag? Och vad håller jag på med? Ska jag springa dit? Eller dit? Eller dit? Men vänta lite, hade jag inte saker att göra?

Fröken T hade en dipp igår, där hon ställde sig frågan hur hon skulle klara av det här. Ångesten i bröstet, checklistan i skallen.

• Har hon ätit? Hon äter jättedåligt och ibland lever hon på minimala intag av mat. Vi gjorde toast med mycket ost åt henne.
• Har hon tagit sina tabletter?
• Har det hänt något?
• Vilken del i månaden är hon? PMS, ägglossning, mens?
• Min magkänsla?
• Behöver jag vara hemma?

Här någonstans så slår det mig att jag får inte pusslet att gå ihop. Som att ha händer, fötter och huvud på fem olika platser.

Krocken. Slitningarna.

JR var hemma förra veckan, och jag ser mycket väl att det inte är bra. Jag frågade om det bara var här han mådde så där. Svaret blev ”Ja mamma, vissa veckor, vissa veckor inte.” Idag har vi bup-tid och det är jag tacksam för. Jag behöver den minst lika mycket. Jag tror inte att det är vi som framkallar detta mående, utan att han krashar här efter perioder av att försöka hålla ihop. MEN, känslan av att vara en dålig förälder blir inte mindre påtalig. Varför gör du inte si, varför gör du inte så? Medan andra delen av mig vill att dom ska få komma ikapp sig själva i lugn och ro. Hjärnan och hjärtat. Ja, men. Jo, men.

Vad kom först, hönan eller ägget? Finns det en början eller har det alltid funnits i en loop med olika styrkor?

Ha en fantastisk tisdag🩷