Vaknade 03:45 utsövd. Eller? Var jag pigg? Njae. Men jag hade sovit klart. Så jag gick upp och hade en gos stund med kattungarna. Vi alla fyra låg i en av fotöljerna i köket i väntan på att C skulle kliva upp. Jag bryggde kaffe, ute snöade det och det kommer fortfarande små lätta flingor. Runt 5 minus. C har åkt och kvar sitter jag med en halvdrucken kaffekopp och funderar på livet. Och vart jag har mina glasögon.

Yrseln hälsar på idag och jag är inte förvånad. Sista veckan har jag bitit ihop käkarna onödigt mycket, varit onödigt spänd. Haft en inre okontrollerad stress som förhoppningsvis börjar släppa nu.

Livet är magiskt, och som vanligt är det upp till dig hur du uttrycker den meningen.

Som den människa jag är, med garanterade odiagnostiserade diagnoser, så kämpar jag dagligen med mig själv. Fast kämpar är väl ett brutalt ord, utmaningarna ligger i att hela tiden inte jämföra sig med en normal människa. Utan att ta hand om sig själv, med alla dessa vågor av inputs, tankar, känslor osv. Den här bloggen handlar i grunden om den vardagen. Krockarna, parerandet, flödet och krascharna.

Igår insåg jag att jag har en ständig klåda inom mig. En kreativ klåda. Som jag har ett stort behov av att få uttrycka. För mig själv. Det handlar inte om att bli en konstnär för världen att se, det handlar om att få uttrycka sig för sin egna skull. Vad symboliserar min bild för mig själv och vad innehåller den? Vad är budskapet till mig själv? Som jag vill ge världen?

Jag köpte ett gäng stora vitmålade skivor i helgen, som jag genast insåg att jag kunde måla STORT på. No limits på vad jag skulle kunna kludda ner på den storleken. Jag kan fylla med stort, och fylla ut mellan. Detaljer, färger, former. Det jag kunde konstatera var att jag begränsade mig, så det är en liten utmaning att ta sig förbi. Håll inte tillbaka. Förminska inte. Go big. Som konstnär för mig, i vilket material man än håller på med, handlar till stor del om att ta det man har och göra det till något ögonen tycker om att titta på. Inte kasta, inte göra om, utan att känna efter vad som fattas och komplettera. För konsten ska tilltala skaparen, det är då den blir attraktiv.

Igår när jag började måla på en av skivorna, med julmusik skrålande ur högtalaren, så släppte klådan. Jag stängde inte ens av musiken när C kom och pratade med mig. Jag blev inte störd av att Sknårp skulle ha hjälp med tv:n tio ggr. Jag bara fortsatte. Jag uppmärksammade inte att det blev andra artister eller låtar än min egna spellista, utan följde med i rytmen. Jag kan idag, till och med känna, att opera var något jag hade kunnat lyssna på när jag målar. Höga toner. Långa toner.

Om tjugo minuter ska jag försöka ruska liv i Sknårp. Före det ska jag byta filter åt fiskarna. Kanske ta en till kaffe. Dra upp rullgardinerna, vattna växterna. Igår lånade jag en bok på bibblan som hette Deprimerande enkelt. Och jag känner att vi människor hade behövt prata mer öppet hur man mår, utan att man för den sakens skull ska späda på fel sida. Utan att man bara konstaterar öppet att, hej, jag mår skit. Hur mår du? För jag funderar mycket på att man hela tiden ska försöka komma tillbaka till den normala vardagen igen. Vi måste lära oss att ta bort saker, inte försöka att hitta energi till allt det där som en gång tog all energi. Om man inte orkar måste man reducera, och för att komma dit måste vi börja prata om det. Att det är ok att dra ner. Det är ok att inse att man inte orkar. Och vad man reducerar är individuellt för alla. Växter, bilar, vänskaper, bilresor, arbetsuppgifter, hus, hem, partners, hobbyn, träning, shopping osv. Vi har en tyst kultur där man inte pratar utan bara försöker få det att gå ihop, men på bekostnad av vad? Vad blir bättre att vi håller ihop för massan? Och kraschar hemma? Vem gynnar det?

Jag har så många funderingar. Alltid. Jämt.

Ha en fin fin onsdag 🩷☃️