Jag har sovit oroligt inatt. Somnade med huvudvärk, vaknade med huvudvärk vid 02:30. Gick upp, tog en värktablett, la mig igen. Vände och vred, masserade nacken, stretchade. Och till slut kände jag hur värktabletten började verka. Tack Amen i kyrkan för den känslan. Vaknade igen strax efter kl 05:00 med ett ryck, och nu sitter jag här. Framför datorn med en kaffe. Ute är det närmare 20 minus och trafiken har börjat rulla. Herr T är vaken, och jag är osäker på om JR kommer upp idag. Han har glidit runt som en osalig ande dom få ggr jag sett honom under helgen. Idag ska vi iaf till Bup och prata medicin.

Motivationen en måndag morgon är inte den hetaste, och jag funderar på vad som skulle kunna göra att jag skuttar upp med ett leende varje morgon. Vad ser man fram emot varje dag? Mitt fokus är ofta att överleva, komma ihåg det jag ska göra, passa tider, checka av milstolparna för dagen såsom frukost, middag, djuren osv. När jag vaknar sitter jag oftast på sängkanten en stund, dinglar med benen och tittar på mina fötter. Tittar på tavlan på väggen bredvid sängen. På den nerdragna rullgardinen i fönstret. Försöker hitta någon liten positiv energi att haka på. En tanke. En känsla. Men på senaste tiden känns det bara som ett onödigt ont att kliva upp till alla måsten. Ny dag, nya känslor av att känna sig som Askungen i livet.

Svar ja, pms:en har börjat installera sig och mullrar som ett oväder i bakgrunden. För en stund sen, när jag gjorde kaffe vid köksbänken, smög känslan förbi att jag skulle börja arbeta för att komma dit jag ville i livet. Och den kändes bra. Men den försvann som om någon skulle ha blåst stoff på mig, och nu anar jag bara tanken men ingen känsla. För den kändes ändå bra när jag väl stod där borta vid bänken och tittade ut på snön genom fönstret.

Kaffet är kallt. Strax ska jag väcka upp Sknårp. Inga ljud från övervåningen så jag misstänker starkt att JR inte kommer att komma iväg till skolan idag.

Jag hoppas ni får en bra motiverande måndag idag. Och en bra start på nya veckan.

🩷