Söndag kväll. Jag sitter vid köksbordet och äter blåbärskvarg, mandarin, pingvinstång med minstsmak och dricker vatten. La mig vid 20:00 och blev uppväckt en timme senare, och nu kan jag inte somna om. Jag har ätit för lite under dagen. Hade jag inte blivit uppväckt hade jag troligen vaknat själv vid midnatt och haft samma problem ändå.

Jag har jobbat hela helgen, och före det var jag sjuk. Jag var riktigt jobbigt sjuk, så helgen har varit en utmaning att jobba även om man började friskna på sig innan. Nu är det två veckors uppehåll innan Vasaloppet börjar rulla igång. Det bästa med det är att min kökstjänst uteblir. Jag är dock förpassad till frukostvärdinna, vandrarhemspersonal samt stöttning i fiket. Men det räcker. Det är sista året nu.

Det är snö och kallt. En riktigt vinter. Idag när jag kom hem så uppmärksammade jag hur fint det var ute. Krispigt, snö fulla träden, knaster under skorna och en fin kvällshimmel. Men kallt. Bitande kallt. Msn-vädret visar, om man ska tro på den, att det kommer att vara kallt februari ut. Och några plusgrader blir det inte förrän efter Vasaloppet i år. Men jag såg även att dom hade väder för ett helt år framöver, så det märks helt enkelt hur det stämmer.

Jag känner mig lite ledsen. Inte trött. Men tom. Känslan säger mig att jag bara kan ta ett steg åt gången nu. Men det är inte det som gör mig lite nere och delvis uppgiven. Jag avslutar och vet inte riktigt vad jag ska fylla tomrummet med. Jag antar att jag är rädd för tomrummet. Vad händer när man inte fyller tomrummet? Händer det något alls? Vad händer när man börjar plocka bort saker som man tror att man är? ”Så här brukar jag göra, men jag orkar inte-saker.” Vad händer när man tar bort dom?

Klockan är strax efter 23:00 och det är nog bäst att jag tar en värktablett och försöker somna. Inte vända dygnet, inte vara uppe mitt i natten. Kanske stå på spikmattan en stund innan jag lägger mig.

Imorgon är det en ny vecka.

Sov gott 😴