Idag vaknar jag med ångest i en zombie dimma. Antagligen har jag inte sovit klart, och nu sitter jag här med miljoner tankar i huvudet. Tankar och känslor som dansar i konstiga ringdanser.

Gårdagens föräldrar samtal gav mig andra bilder av saker i mitt liv. Fler pusselbitar av mig själv som jag inte ser, för dom är för nära. Men ett förklarande svar till en av alla delar av mig själv, mina situationer och mönster. Vad finner jag trygghet i?

Och en bild av svaret finns ju i min vardag. Ett form av kaos. För jag är programerad sen barn att tryggheten är kaos. Tryggheten är ett stresspåslag. Det är ett återkommande mönster som jag väljer själv. Omedvetet medvetet. För i min värld finns tryggheten där.

Så spontant skulle jag säga att det är något som jag ska ha i tankarna när jag avslutar saker. Varför jag från första början upprepade mönstret. Varför jag valde och väljer det jag gör.

Igår kvälls innan jag somnade låg jag och tänkte på när man är en fin människa. Nu pratar jag inte om utseendet utan gesten. När är man en fin människa? När menar man det man säger, gör, tänker? Grundligt, ärligt och sant. Jag kan bara i nuläget komma på ett enda tillfälle då jag är geniunt ärlig. Men att vara en fin människa? Den måste jag fundera vidare på.

Jag är sömntabletts mosig och dimman har inte riktigt lättat än. Det går trögt att skriva idag. Ungefär som att bokstäverna har svårt att bestämma sig vart dom ska stå. Segt att få fram tankarna till bokstäver i rätt ordning i inlägget. Jag tror att ni märker det i dagens text. Som att läsa något som någon säger direkt i nyvaket tillstånd.

Vädret ser halvkul ut ute, och imorgon snöblandat slask.

Idag väntar först bygde, och sen städning på eftermiddagen. Sknårp ska till förskoleklass, och JR skolan. Han kom upp igår, och jag hoppas han gör det idag också. 💪🩷 Han säger själv att det gör skillnad med medicinen.

Ha en fin tisdag 🎀

😴