Sknårp har länge tittat med stora ögon på kartonger med lego från Fröken T nere i källaren. Kartonger som tydligen inte ens var öppnade. Igår när jag stod och hade terapitid med strykjärnet så passade hon på att ta fram dom där kartongerna, och tog med dom upp. En stor kartong och en mindre. Kompletta. Oöppnade. Så igår efter hemkomsten från middagen så kunde hon inte hålla sig längre, utan hon bestämde sig för att öppna den lilla. Och med lite hjälp och lite tålamod från mig fick hon ihop det, även om hon tänkte bakvänt i vissa avseenden. Det blev det det skulle och det var viktigaste.

Idag…så ville hon bygga den stora kartongen. Och idag fick pappa ta över med rådet att välja mellan om det skulle bli rätt eller om det skulle bli bra 😅 Sen fick han en kaffekopp, några mintflarn och jag satte mig i fotöljen.

Även om C har en annan form av tålamod än mig, så är han rätt och riktig ut i fingertopparna. Det kan vara intressant och lärorikt att försöka låta den sidan få skjutas åt sidan en stund när man behöver lägga sig på en annan nivå. Ett barns nivå. Den nivån då man mentalt ständigt sitter ihopkrupen i en lekstuga utan att ha möjlighet att sträcka på ryggen. Då man mentalt ständigt slår huvudet i taket.

Fast nu hade Sknårp tröttnat och ville inte bygga mer. Då var det slut på min lilla egentid jag hade.

Dagen vet jag inte vad den bjuder på. Jag orkar inte lägga några planer. Den får bli som den blir.

Ha en lugn och fin söndag 🎀