Idag vaknar jag med känslan av att ifrågasätta min existens på jorden. Vad är poängen liksom med det här slitet. Ja, jag är trött som bara den. Kroppen värker. Nacke och axlar känns som stenhårda fiolsträngar. C väckte mig innan han åkte med upplysningen att det var minusgrader ute. Jag älskar den här krispiga luften som river neröver luftstrupen. När luften är klar. Saker känns liksom mer på riktigt då.

Men ändå så återkommer känslan av, vad håller jag på med?

Igår insåg jag att den här omorganisationen hemma är en del av min egna döstädning. Fast version Hellen 2.0. Och min plan är att inget ska ligga i kartonger när jag är klar. Allt ska stå i hyllor, lätt att överblicka. Har sakerna ingen naturlig plats så har jag för mycket saker. Ut med gammalt, in med nytt. En ständig uppdatering och utfasning. Egentligen är det helt som det ska att man inte har plats för allt, varken fysiskt eller psykiskt. Man har sin alldeles egen karta över vad man behöver i sina områden i perioder. Men jag tror att jag har under årens lopp fyllt alla mina områden med-bra-att-ha-ifall-att för att säkra upp en form av trygghet som jag aldrig riktigt haft.

Klockan är strax efter 06:00 och min kaffekopp är tom. Alla katterna är inne. Jag ser att det börja ljusna sakta i öster. Imorgon skulle det regna massor och blåsa en del. Jag funderar på vad jag ska göra för att få igång min motivation till livet idag. Det kanske räcker med att börja äta frukost?

Ha en fin onsdag 🌹