Idag vaknade jag med en insikt. Att det är jag som styr hela mitt liv. Jag har pratat om det här många ggr men idag blev det ännu mer starkare. Mina val gör jag efter hur jag själv reagerar på resultatet. Där, har jag en stor stor del av hur livet går. Jag är alltså rädd för mig själv. Mina reaktioner, mina dömande reaktioner, mina ohanterbara känslor som svämmar över och lämnar mig som ett skeppsbrutet vrak på en strand. Det handlar inte om hur jag hanterar en förlust, ett misstag eller okunskap. Det handlar om hur jag hanterar mig själv efteråt. Vilka känslor som kommer upp och med vilka känslor tar jag hand om dom? Det handlar inte om vad andra gör, säger eller tycker. Det handlar om hur jag tar emot, processar och agerar.

Mitt andra jag som tar hand om mig, den vuxna och förnuftiga delen som skyddar mig på det viset jag önskar. Den som jag har skapat i vilsenhet. Den som håller mig på vägen. Den som skyddar mig. Jag har skapat mitt egna skydd, därför kan jag också programera den. Finns det gränser i programeringen, finns det gränser i livet.

Men jag vill in bakom min egna brandvägg. För jag vet att jag kan, jag vill och jag vågar. Men det är vad som händer efteråt som jag är rädd för. Det är den delen jag vill förstå. För att jag tror att det är där gränsen som reagerar är. Som att leta efter livets källa. Den heliga graalen. Roten ur allt.

Jag såg ett intressant och klokt inlägg på tiktok igår som fick mig att fundera på det här. Om man har ett problem som är ivägen för att kunna komma dit man vill. Fantisera att problemet försvinner och du får det du önskar. Rakt i händerna. Vad får du för känslor och funderingar då? Där insåg jag att även om problemet försvinner så är det mina egna reaktioner som skapar nya problem. Jag tycker genuint inte att jag är värd. Plats i korgen Fido.

Och den delen handlar om att vår förmåga till självkärlek har med tiden liksom suddats ut. Du måste vara värd något. Som konst exempelvis. Konst blir värdefull pengamässigt om andra ser ett värde i det. Men vad händer om du ser ett värde i den?

Jag ser ett emotionellt värde i det jag skapar och kommer att ha svårt att sälja det. Där har jag en gräns att diskutera. Något inom mig säger ju att man ska ju sälja för att få in pengar. Men jag vill skapa för att jag blir glad av det. En dialog mellan den förnuftiga och en hippie. Och skulle någon vilja köpa? Ska du inte vara mer som alla andra då? In i ramen liksom. Men jag vill inte in i någon ram alls. Diskussionen om att bli ensam och utstött som konstig och inte som alla andra, eller ställa sig i samma kö med människor omkring mig. Ensam, eller i grupp.

Att våga stå för det man gjort, eller krypa till korset och förklara att man inte vet vad man håller på med. Fast man ville, för man ville testa och resultatet blev som det blev. Ensam eller med andra.

Att vara sanningsenlig mot sig själv. Att vara ärlig mot sig själv. Hela vägen.

Idag söndag. Inga planer är inbokade. Sknårp vill ha stekt äggvita så det ska jag göra. C sover. Övervåningen sover.

Hoppas ni får en fin söndag 🩷